Ukens analyse, .

Därför litar inte Finland riktigt på Sverige


Ukens analyse er skrevet av Pål Jonson, generalsekretær for den Svenska Atlantkommittén – DNAKs svenske søsterorganisasjon. Pål skriver om den nylig publiserte rapporten som har sett på konsekvensene for et eventuelt finsk NATO medlemskap, men også på det finsk-svenske forholdet til alliansespørsmålet. En av ekspertene som har bidratt til denne rapporten er for øvrig François Heisbourg, som talte ved åpningen av årets Leangkollen-konferanse. God lesning!

Hver uke presenteres en tidsrelevant analyse, håndplukket av en av Atlanterhavskomitéens samarbeidspartnere, egne ansatte eller andre. Hvis du ønsker å bidra med ukens analyse, ta kontakt med magnus@dnak.org


Den 5 maj presenterades
utredningen ”Konsekvenserna av ett eventuellt finskt Natomedlemskap”. Den genomfördes på uppdrag av den finska regeringen. Skribenterna var de pensionerade diplomaterna Mats Bergquist och René Nyberg samt de båda säkerhetspolitiska forskarna Francois Heisbourg och Teija Tiilikainen.

Analyserna och språkbruket, framförallt beträffande den negativa utvecklingen i Ryssland, är förtjänstfullt klarsynta. Det framgår till exempel att ”kriget i Ukraina och särskilt annekteringen av Krim är ett övergrepp utan motstycke i Europa efter andra världskriget”.

Den tydligaste rekommendationen som utredningen gör är att Sverige och Finland måste agera gemensamt i Nato-frågan. Ländernas säkerhet är, enligt rapporten, starkt sammanflätade. Om ett av länderna ansluts till Nato så sker det på bekostnad av det andra landets säkerhet. I detta avseende verkar utredningen även vara skriven för en svensk publik. Skälen till den finska utredningens tydliga markering är i grunden två.

Foto: fra "Konsekvensarna av ett eventuelt finskt natomedlemskap". Til venstre står ekspertgruppen bak rapporten, til høyre ser du forsiden. 

För det första så verkar Finland och Sverige dragit olika slutsatser från kriget i Ukraina. Såväl opinionen som den parlamentariska situationen i Sverige har utvecklats till fördel för de som vill se en svensk anslutning. Numera stöder hälften av riksdagens åtta partier ett svenskt Nato-medlemskap. Den finska Nato-opinionen verkar inte vara till närmelsevis lika påverkad av kriget i Ukraina som den svenska.

För det andra har Finland lärt sig att Sverige kan svänga snabbt och överraskande i strategiska frågor. Inom loppet av några månader under 1990 ändrade Sverige sin position om en ansökan till den Europeiska gemenskapen. I maj 1990 ansåg den dåvarande regeringen att en ansökan inte var förenligt med den militära alliansfriheten. I september presenterade samma regering en ansökan som en av flera punkter inom ramen för ett ekonomiskt krispaket. Utan att konsultera Finland. Men även i migrationsfrågan har Sverige svängt mycket snabbt. I september 2015 deltog större delen av den svenska politiska eliten på manifestationen Refugees welcome på Medborgarplatsen i Stockholm. Någon månad senare presenterade regeringen ett förslag att stänga av Öresundsbron för att hindra fler flyktingar att söka sig till Sverige.

Det verkar finnas ett svenskt karaktärsdrag av att inta rätt så utrerade positioner, ofta presenterade på moraliska grunder - tills dess det externa trycket gör att politiken kollapsar. Då vänder Sverige blixtsnabbt under galgen och byter position. Den moraliska diskursen är då som bortblåst. Flera analytiker i Helsingfors frågar sig säkert om samma sak kommer hända i Sverige med Nato-frågan i ljuset av den försämrade säkerhetspolitiska utvecklingen.    

I slutet av augusti ska ambassadör Krister Bringéus presentera en översyn av Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten. Bland annat ska då fördelar och nackdelar med ett svenskt Natomedlemskap presenteras. Det återstår att se om lika mycket kraft då kommer att läggas på att vidmakthålla en gemensam position mellan Sverige och Finland. Utredningen kommer i vilket fall som helst att läsas med stort intresse i Helsingfors. 

Pål Jonson er generalsekretær for den Svenska Atlantkommittén