Ukens analyse, 27. april 2018

Sverige och NATO


Ukens analyse er skrevet av Magnus Petersson, professor ved Institutt for forsvarsstudier (IFS). Petersson skriver denne uken om alliansefrie Sverige sitt tette samarbeid med NATO-alliansen.

Hver uke presenteres en tidsrelevant analyse, håndplukket av en av Atlanterhavskomitéens samarbeidspartnere, egne ansatte eller andre. Hvis du ønsker å bidra med ukens analyse, ta kontakt med andreas@dnak.org. Innholdet i Ukens analyser representerer forfatterens egne synspunkter og ikke nødvendigvis DNAKs.

Sverige har lyckats hålla sig utanför krig i mer än två sekel, något som är unikt i ett internationellt perspektiv. Landet har under denna tid nästan helt konsekvent undvikit formella bindningar till stormakterna. Alliansfriheten är självfallet inte den enda orsaken till att Sverige inte har dragits in i krig sedan Karl Johans dagar. Stormakternas intressen av svenskt territorium och andra betydelsefulla faktorer måste vägas in. Men faktum är att militärallianser inte har någon positiv klang i svensk debatt. De anses leda till krig och inte till att förhindra krig. I Norge är perspektivet helt annorlunda. Här anses alliansfrihet leda till krig och militärallianser till att krig förhindras. Där  har vi en central förklaring till att Norge anslöt sig till Atlantpakten 1949 och att Sverige, knappast ens på lång sikt, kommer att ansluta sig till NATO.

Det som skett efter det kalla krigets slut är emellertid att den svenska regeringen successivt har närmat sig NATO så mycket att man i NATO:s högkvarter i Bryssel kallar Sverige för ”The Allied Partner” eller ”Partner Number One”. Landet har deltagit med stora styrkor – större än flera NATO-medlemmar – i samtliga NATO-ledda större operationer sedan det kalla krigets slut: Bosnien, Kosovo, Afghanistan och Libyen. Vidare deltar Sverige och Finland sedan 2008, som enda icke-medlemmar, i det NATO-styrda ”Strategic Airlift Capability” (SAC), sedan 2013 i NATO:s Response Force (NRF) och sedan 2017 i det brittisk-ledda Joint Expeditionary Force (JEF). Under toppmötet i Wales 2014 fick länderna också – tillsammans med Australien, Georgien och Jordanien – status som medlemmar i NATO:s ”Enhanced Opportunities Programme” (EOP); ett ”gold card” bland NATO:s partners. Samtidigt tecknades ett så kallat ”Host Nation Support Agreement”, vilket underlättar både allierad övningsverksamhet i fred, och militärt understöd från NATO i kriser och krig, på svenskt och finländskt territorium.

Vidare har Sverige tecknat bilaterala försvarsavtal med flera NATO-länder – däribland NATO:s stormakter Storbritannien, Tyskland och USA – och den svenska försvarsmakten följer NATO:s operativa planeringsprocedurer, standarder och doktriner. Det är svårt att tänka sig att ett alliansfritt land kan samarbeta närmare med en militärallians än så. Det enda Sverige fortfarande inte accepterar är ömsesidiga säkerhetsgarantier, alltså ”Artikel V”, alltså medlemskap.

​Bilateralt møte mellom NATOs generalsekretær Jens Stoltenberg og Sverige utenriksminister Margot Wallström. (Foto: NATO, Flickr CC BY).

Det har i flera sammanhang ifrågasatts hur ändamålsenlig denna svenska säkerhetspolitiska linje är, eftersom den ökar förväntningarna från väst om, och farhågorna från Ryssland för, att svenskt territorium kan komma att användas som bas för angrepp på Ryssland, utan att ge Sverige fördelarna av ett alliansmedlemskap (alltså säkerhetsgarantier). Detta spörsmål är desto mer relevant när man betänker att den svenska regeringen under samma period som den närmat sig NATO på alla områden har misskött svensk försvarspolitik och gjort sig av med landets jämförelsevis mycket starka försvar. Alliansfrihet är inte trovärdig utan ett starkt försvar. Förväntningar om militärt bistånd västerifrån utan garantier om sådant bistånd är inte heller trovärdig säkerhetspolitik.

Men ett svenskt NATO-medlemskap, eller ens en utredning om vad ett svenskt NATO-medlemskap skulle kunna ge för säkerhetspolitiska för- och nackdelar, verkar inte realistiskt ens på lång sikt. Detta trots att samtliga borgerliga partier – Moderaterna (Høyre), Liberalerna (Venstre), Centerpartiet och Kristdemokraterna – numer är för ett svenskt NATO-medlemskap. Det är val i Sverige till hösten, men det är osannolikt att frågan om ett svenskt NATO-medlemskap blir en viktig valfråga så länge befolkningen är så ambivalent inställd till den. De senaste årens mätningar visar att ungefär en tredjedel är för ett medlemskap, en tredjedel är emot och en tredjedel är osäkra.

Visst vore det bra både för Sverige och NATO om Sverige – likt andra europeiska demokratier – kunde bli medlem i NATO så snart som möjligt. Men än viktigare – både för Sverige och NATO – är att Sverige ökar försvarssatsningarna och återuppbygger ett trovärdigt försvar. Ett successivt starkare svenskt försvar, tillsammans med ett fortsatt väl utvecklat samarbete med NATO och NATO-länder, är det bästa vi kan hoppas på för säkerheten i det nordisk-baltiska regionen under den kommande tioårsperioden.

 

Anbefalt videre lesning:

Magnus Petersson: Swedish Security Policy after the Ukraine Crisis, Inside Policy, 2018.

Magnus Petersson: Löfvens säkerhetspolitik är oförsvarlig, Svenska Dagbladet, 2018.

Ann-Sofie Dahl: NORDEFCO and NATO: "Smart Defence" in the North?, NATO Research Paper, 2014.

Ann-Sofie Dahl: Partner Number One or NATO ally twenty-nine? Sweden and NATO post-Libya, NATO Research Paper, 2012.

 

Magnus Petersson er professor ved Institutt for forsvarsstudier (IFS) og leder for Senter for transatlantiske studier og Senter for asiatiske sikkerhetsstudier.